Med en stor armada om 130 skepp och 20 000 soldater skulle Filip II av Spanien erövra, England och återinföra katolicismen. Från Flandern skulle ytterligare soldater föras över till det brittiska öarna. Världens mäktigaste flotta skulle krossa allt engelskt motstånd i Engelska kanalen och bana väg för invasionen. Men det blev inte så.

Engelsmännen ledda av sin drottning Elisabet och med befälhavare som Sir Francis Drake och Sir Thomas Howard förhindrade landstigningen. I stället för ett intåg i triumf i London slutade allt med en spansk katastrof. Mer än 50 fartyg förliste och kom aldrig hem. Hälften av soldaterna och sjömannen på de spanska fartygen omkom.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de klassiska marinoperationerna i Europas historia.

Konflikterna mellan Spanien och England handlade om flera saker. Engelsmännen hade under Elisabets far Henrik VIII valt att frånsäga sig katolicismen och skapa en ny statskontrollerad anglikansk kyrka. Den katolska tronpretendenten Mary Queen of Scots avrättades och genom släktband kom Filip III av Spanien att kunna hävda rätt till den engelska tronen. Stödda av bland annat påven skulle England erövras och Elisabet störtas.

Dessutom hade engelska örlogsfartyg bedrivit piratverksamhet mot spansk handel i Karibien under befälhavare som Sir Francis Drake. På detta skulle det nu bli ett slut. Till detta kan läggas av engelsmännen länge stött upproret mot spanjorerna i Nederländerna vilket naturligtvis Filip II ville förhindra. Spanien ville återta de norra delarna av sina besittningar i Nederländerna och krossa upproret ifred utan inblandning.

Kärnan i den spanska armadan var de stora örlogsfartygen som hade höga överbyggnader och mängder av soldater ombord för att kunna äntra och erövra motståndarnas fartyg. På samma sätt som under slaget vid Lepanto 1571 mot osmanerna var det en äntringsstrid som spanjorerna förväntade sig och som de var överlägsna på. Men engelsmännen hade under ledningen av bland annat Sir John Hawkins utvecklat sina örlogsfartyg och sin taktik mot att undvika äntringsstriden. I stället hade de engelska fartygen långskjutande kanoner och var bättre anpassade för strid på avstånd. Striden mot armadan 1588 utgör på flera sätt en vändpunkt i sjökrigföringen. Årtiondena efter Armadans misslyckande 1588 kom sjökrigföringen att genomgå en omfattande utveckling som inte minst engelsmännen skulle bli leda.

Spanjorerna höll samma sin flotta när de närmade sig de brittiska öarna. De var skickliga på att segla i formation. Engelsmännen å sin sida inlät sig inte äntringsstrid utan besköt de spanska fartygen på distans. Ett sorts dödläge inträffade där ingen av kombattanterna kom åt varandra för ett avgörande. Spanjorernas plan att hämta soldater från Nederländerna misslyckades eftersom det var omöjligt att få soldaterna över Engelska kanalen så länge som den engelska flottan var intakt och kunde hota. Spanska armadan tvingades inse att den inte kunde lösa sin uppgift. Befälhavaren hertigen av Medina Sidonia måste desperat föra flotta hem via en rutt norr om de brittiska öarna. Det som slutligen beseglade armadans öde var stormarna norr om de brittiska öarna. Minst 30 fartyg förliste på den irländska kusten.

Bild: Den spanska armadan av Jan Luyken, 1679, Wikipedia, Public Domain.

Om man vill läsa något mer om Spanska armadan kan Rupert Matthew bok The Spanish Armada. A Campaign in Context rekommenderas.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.