Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.

Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.

Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.

Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.

Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.

Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.

Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.